De chanslösa

Det amerikanska presidentvalet närmar sig med stormsteg och tidningarna är fulla av artiklar om saken. I dagens SvD kan man till exempel läsa om svarta väljare som överger Obama på grund av hans stöd för gayäktenskap, om mindre seriösa inslag i amerikanska valkampanjer, och i en debattartikel av Nobelpristagaren Joseph E. Stiglitz om varför Romneys ekonomiska politik enligt hans mening är skadlig för USA. I DN sammanfattar deras särskilda "USA-panel" valkampen så här långt och förutspår vinnaren, samtidigt som man kan läsa om hur både republikaner och demokrater ägnat sig åt fult spel inför valet. Något det dock inte skrivits många rader om, ifall det nu alls skrivits om saken, är det faktum att Obama och Romney faktiskt inte är de enda som ställer upp i presidentvalet. Ytterligare fyra inte helt försumbara partier ställer upp med egna kandidater:  Libertarian Party (Gary Johnson), Green Party (Jill Stein), det konservativa Constitution Party (Virgil Goode) och det nybildade progressiva Justice Party (Rocky Anderson). I förra valet ställde dessutom miljö- och konsumentskyddsförkämpen Ralph Nader upp som fristående kandidat.

Men hur gick det då för "de andra" kandidaterna i det förra presidentvalet?

Ralph Nader - 0,56%

Bob Barr (Lib.) - 0,40%

Chuck Baldwin (Const.) - 0,15%

Cynthia McKinney (Green) - 0,14%

Sammanlagt alltså inte mer än 1,25%, vilket förstås kan tyckas vara totalt irrelevant, men i konkreta siffror är det ändå över en och en halv miljon väljare. En och en halv miljon väljare som kände tillräckligt starkt för en kandidat eller ett parti utan reell segerchans för att trots allt lägga sin röst där!

Var det möjligen i några särskilda delar av landet som dessa kandidater lyckades nå betydligt större framgång än i landet som helhet (ungefär som KD är betydligt mer framgångsrika i Småland än i andra delar av Sverige)? Nja... Baldwin fick inte helt oväntat sitt bästa resultat (1,26%) i den konservativa mormonstaten Utah, men i övrigt är det svårt att se några mönster. Nader presterade bäst i Maine (1,45%) följt av North Dakota och Arkansas, Barr i Indiana (1,06%) följt av Georgia och Utah, och McKinney i Louisiana (0,47%) följt av Maine och West Virginia. Min gissning att småkandidaterna på vänsterkanten framförallt skulle finna röster hos "alternativa" grupper och studenter på västkusten och i nordost fick alltså inget nämnvärt stöd i statistiken.   

(Källa)

Historiskt sett har dock enskilda politiker lyckats vinna en del framgångar då de utmanat de två stora partiernas kandidater, men ingen har varit i närheten av att vinna. Miljardären Ross Perot fick hela 18,9% av rösterna då han ställde upp som obunden kandidat 1992, fast inte en enda elektorsröst. Senast någon tredje part lyckades ta elektorsröster var 1968 då segregationisten George Wallace som ställde upp för American Independent Party tog hem Louisiana, Arkansas, Mississippi, Alabama och Georgia med totalt 13,5% av rösterna.  

(Källa)